• Björn Stridh gör en ”backside air” i Jönköping. Foto: Claes Lindberg
  • En gång skejtare, alltid skejtare. Sedan tidiga tonåren klappar Björn Stridhs hjärta för skateboardåkning. 

”Alla kan åka skateboard – det har inte med ålder att göra”

En gång skejtare, alltid skejtare

Som ung tonårsgrabb var han bland de första i Vimmerby att åka bräda och han slukade allt han kom över när det gällde den amerikanska skate-kulturen. Idag är Björn Stridh något försiktigare i sin framfart på skateboarden, men hjärtat klappar fortfarande för känslan att kunna hantera en bräda i en ”bowl”. – Jag är av den gamla sorten som helst åker i torrlagda pooler eller i ”bowls”. Trottoarer, räcken och åkning i stadsmiljö är inget för mig, säger den 48-årige veteranen.

Björn Stridh är fotograf till yrket, något som började som ett intresse redan på högstadiet, vid sidan av musiken och skateboarden. Som 16-åring gick han fotoskolan i Gamleby, jobbade efter det med lite av varje, bland annat på Vimmerby Tidning.

– 1988 började jag hos Christer Thornberg, varvat med jobb som frilansande fotograf och lärare. För tio år sedan köpte jag butiken Thornbergs Foto. Sedan dess har jag jobbat mycket med att utveckla fotodelen. Jag gör alla typer av fotografering och egna fotoböcker. Nyligen hade jag en utställning på Virserums Konsthall.

Började igen

Som favoritsak sätter Björn Stridh skateboarden främst, ett fritidsintresse som vann hans hjärta redan på mellanstadiet.

– I femman byggde jag min första bräda, i sexan köpte jag en i Göteborg under en skolresa. Då var vi ett ganska stort gäng som åkte runt på gatorna i Vimmerby.

1982 dog skateboardintresset ut, brädan föll i glömska och fotointresset tog över.

– Men för åtta, nio år sedan kom en gammal kompis in i fotobutiken. ”Jag vet några som börjat åka igen”.

Blandade åldrar

Sagt och gjort, Björn dammade av brädan och åkte upp till en utepark i Linköping.

– Jag provade att åka lite och en kille i min egen ålder kom fram. ”Är inte du från Vimmerby?”. Det visade sig att han var en från gänget.

Björn Stridh fastnade. Igen. Nu tar han en tur till Linköping, Jönköping eller Stockholm lite då och då för att åka och träffa likasinnade.

– Den stora skillnaden mot förr är väl att modet saknas. Att stå på en bräda är ju inte svårt, men modet måste tränas upp.

– Nu tar jag inte lika stora risker som förr utan åker för att det är roligt. Och de som är yngre tycker det är fränt med oss lite äldre.

 Lena Dahlberg