Att hyra VHS var ju ren lycka

Det är mitt i natten och vi lastar in både packning och sovande små barn i bilen. Stoppar om dem med varsin filt och viskar "vi åker nu, fortsätt sov ni". Sätesvärme på. Kaffet mellan oss i bilen. Nu är vi redo att åka mot färjan till Danmark. Äntligen är det SEMESTER!

Att barnen var så uppspelta att de inte somnade förrän efter Jönköping någonstans gör detsamma. Att få smyga i väg på äventyr mitt i natten var nog den mysigaste stunden på hela sommaren. Vi skulle till Legoland och efter ett par dagar i Danmark skulle vi vidare till Ystad för att insupa småstadsidyll och hitta på låtsasplaner om vilket av alla fantastiska kulturhus vi skulle köpa där och bo i när vi blir gamla.

Jag lutar mig tillbaka i bilen, häller upp lite kaffe och funderar på vad vi ska hitta på efter Danmark. Som egentligen är det enda vi har bokat denna sommar. Det enda vi har bokat, ja... Herregud.

Prestationsångesten kommer plötsligt krypande över det faktum att vi faktiskt inte har sett till att pressa in massa mer aktiviteter på sommarlovet än så.

Fast vänta nu, vad håller jag på med?

Stresskänslan som smyger, eller springer sig på, är mer instinktiv än logisk. För jag vet ju att barnen ändå trivs allra bäst med att vara hemma med sina egna leksaker. Att åka ner till Nossen eller bara ta en glass på stan räcker gott och väl som utflykt. Och de varken kräver eller egentligen behöver fyllas med nya intryck, resor eller aktiviteter hela tiden.

Släpp det, tänker jag sen. Danmark, Ystad och lite ALV på det ÄR tillräckligt.

Tar en klunk kaffe till, lugnar ner mig, och tänker på kontrasterna på dagens generation föräldrar kontra för 20 år sedan.

När jag var liten på 90-talet roade vi oss inte med varken resor eller massa aktiviteter varenda vecka. Sommarlovet gick ju ut på att leka med grannbarnen och mest driva omkring. Ena kompisens pappa hade dessutom en "jättecool" vattenspridare som vi barn kunde roa oss med att springa genom under många timmar. Höjdpunkten var om man fick gå till kiosken och hyra en VHS – det var drömmen för en sjuåring på den tiden. Om man samtidigt fick köpa en påse godis var ju lyckan total.

och jag tror inte att 90-talsföräldrar hade särskilt mycket prestationsångest för det.