• Den 14 maj 2013 åkte Emma Jönsson med ilfart till Västerviks sjukhus. Den 7 oktober kom hon hem på heltid igen. Hon och David Lennstam vet att det som hänt deras lilla familj också satt avtryck hos andra. ”Många har fått sig en tankeställare”. Foto: Lena Dahlberg
  • I maj är det ett år sedan livet vändes upp och ner för Emma Jönsson, David Lennstam och lilla Alice. Emma fick en hjärnblödning som drabbade henne hårt. Sakta men säkert är hon på väg tillbaka till livet som småbarnsmamma.

Nu har jag målet att bli fullt frisk från min stroke

Emma var en hårsmån från att dö

När det ofattbara händer. När en 35-årig mamma med en två veckor gammal bebis får en hjärnblödning. När allt bara eskalerar och hela tiden blir värre och döden bara är ett andetag bort. Hur är det ens möjligt att fortsätta leva, att tänka framåt. David Lennstam och Emma Jönsson vet. De har varit där.

Alice, ett år den 25 april, vaknar i sin spjälsäng och tittar med stora ögon på besökaren i soffan. Noga studerar hon den som pratar med mamma och pappa. Men allt verkar vara i sin ordning och bordercollien Yanni vilar lugnt i andra änden av rummet.

För Alice är allt hemma helt normalt. Såklart. Mamma har hjälm och det ska finnas en person som alltid är där för att hjälpa henne.

För Emma Jönsson och David Lennstam vändes livet upp och ner den där tisdagseftermiddagen den 14 maj 2013.

Krampade på golvet

– Jag satt i soffan och pratade i telefonen när jag kände hur det började krypa i hela vänster sida. ”Ring David!”, sa min kompis. ”Det kan vara en stroke!”. När David kom inspringande sa jag att han skulle ringa ambulansen. Jag kunde uppge mitt personnummer, sedan blev det svart.

– Ambulansen körde fel, de fortsatte mot Djursdala, berättar David. Jag sprang ut till pappa och förklarade snabbt vad som hänt och bad honom dirigera om ambulansen.

Emma låg på golvet och krampade, men piggnade till igen när ambulansen äntligen kom.

– Jag var inte rädd, mest orolig för Alice, säger Emma.

Sedan kommer inte Emma ihåg så mycket mer. Det tog en månad innan hon hade koll på dagarna igen.

Oroliga och rädda var däremot hennes närmaste runt omkring.

– Vi såg hur Emma förändrades och jag tänkte att jag förlorar henne, säger David.

Tog bort skallbenen

Det är jobbigt att tänka tillbaka och minnas. Men nödvändigt, i små portioner. Emma vet inte riktigt vad som egentligen hände, men häftet med sjukhuspersonalens anteckningar är till hjälp när det svåra ska bearbetas.

– I Västervik insåg de allvaret och skickade Emma direkt till Linköping. Där blev hon kopplad till respirator och röntgad. En tolv centimeter lång propp hade till slut orsakat en blödning stor som en femkrona.

Men Emma blev allt sämre och läkarna bestämde sig för att ta bort benlocken som skyddar hjärnan och försöka få bort blödningen. Hjärnan behövde också mer plats när den svullnade.

– Det var riktigt allvarligt. Jag kommer ihåg sköterskan som tittade tårögt på Alice. Och på oss, minns David och tystnar.

En dag i taget

Vi kommer tillbaka till det gång på gång. Att man inte tror att en stroke kan drabba en kvinna i 35-årsåldern. En två, tre veckor liten bebis ska inte ha en mamma som ligger kopplad till slangar och livsuppehållande maskiner.

– Men jag har hela tiden tagit en dag i taget, levt för stunden. Det är här och nu och ingen idé att hetsa upp sig. Mycket beror nog på att jag är lantbrukare, men jag har inga minnen av hur gården sköttes den här tiden. Saker och ting rullade på här hemma, men utan mina föräldrar som också bor här på gården hade det aldrig gått, säger David.

– Det är många som hört av sig och jag har pratat med alla. Det har jag aldrig haft problem med.

Minnen från karnevalen

Efter att läkarna sågat bort delar av skallbenet var läget fortfarande kritiskt, men stabiliserades under de dagar som följde. Emma låg hela tiden på neurointensiven, NIVA, på Universitetssjukhuset i Linköping. En avdelning där personalen aldrig sitter ner, som David uttrycker det. Maskiner övervakar allt och det är snabba ryck hela tiden.

– Jag var där och hälsade på. Ibland var Alice med, hon fick ligga på Emmas mage. Mest för min och Alice skull, Emma märkte inget.

Läkarna ville inte ge David några förhoppningar, sa att varje fall är unikt och att man bara kunde vänta. Emma blev sakta bättre och den 31 maj flyttades hon till intensivvårdsavdelningen, IVA, på Västerviks sjukhus. Då som först kopplades respiratorn bort ibland.

– Mitt första minne är från den 15 juni. Då hade jag varit på rehab några dagar. Det var karneval och jag hörde rytmerna utanför. Jag kommer ihåg att undersköterskan Lina plockade mina ögonbryn, säger Emma.

Envishet och bakslag

Emma gjorde hela tiden framsteg. Från sängkanten, till specialstol, till rullbord. Så fort hon inte låg i sängen var hon tvungen att ha hjälm. Hjärnan var, och är fortfarande, oskyddad eftersom delar av skallbenet togs bort.

– Att rehabiliteringen gått så pass bra är tack vare min envishet. Jag är grymt envis – och det har bara blivit värre.

– Ja med envishet och ilska kan man komma långt, instämmer David.

I juli kunde Emma börja med helgpermissioner och i augusti bestämdes att benlocken skulle sättas tillbaka. Men det blev inte riktigt som läkarna tänkt sig.

– Hon tappade tal- och sväljförmågan och trycket ökade. Det slutade med att benlocken togs bort igen. Hjärnan var inte redo att kapslas in ännu.

– Men det skedde även en förbättring. Emma kunde plötsligt skratta och gråta. Och dubbelseendet försvann. Men såren blev infekterade och det hjälpte inte med dränage för att lätta på trycket.

– Det var väldigt, väldigt frustrerande, fortsätter David. Kändes som ett hårt bakslag efter alla framsteg.

Flyttade hem

Emma fortsatte sedan med rehabilitering i Västervik och styrkan i benet kom tillbaka undan för undan. Det syntes förbättringar för varje helgpermission och under hösten släppte hon kryckorna och gick helt utan stöd.

Den 7 oktober flyttade Emma hem på heltid igen.

– Nu är det mest vänster arm som inte hänger med, säger Emma. Den tränar jag varje dag med hjälp av mina assistenter. Och två gånger i veckan får jag träning med en sjukgymnast på Hälsocentralen i Vimmerby.

Emma har assistent från klockan 6 till 18, sju dagar i veckan. Ett måste för att fungera i vardagen. Det hon tycker är jobbigast är tröttheten, och att fortfarande känna sig ”som i en bubbla”.

– Jag hoppas det försvinner när benlocken kommer på plats igen. De ska göra ett nytt försök i början av april.

Emma säger att hon ibland tänker på hur nära det var att hon dog. Hon och David vet att det som hänt deras lilla familj också satt avtryck hos andra.

– Inget är säkert längre. Vad som helst kan hända, det är många som fått sig en tankeställare, säger David.

Vill jobba igen

Det finns saker som är jobbigare än andra. Till exempel när folk vänder sig om och stirrar när hon är i mataffären eller ska titta på kläder.

– De har väl aldrig sett någon som har hjälm utanför isbanan.

Att skoja om situationen är ett sätt att hantera vardagen. Det blir för tungt annars, tycker Emma och David.

– Det jag ser fram emot nu är vanlig vardagslycka. En cykeltur, att springa en runda och att träna min bordercollie Yanni. Målet är att komma tillbaka till jobbet i ladugården på Fågelhem.

– För oss är det bara 100 procent återställd som gäller. Inget annat. Alice ska inte tycka det är naturligt med en mamma som har hockeyhjälm.

 

”Jag får frågan ibland om jag känner mig säker nu, att det är på väg åt rätt håll med Emma. Jag brukar svara att säker, det var jag fem minuter innan det där samtalet från Emma för snart ett år sedan. Men säker på något igen, det blir jag aldrig.”

David Lennstam

 

”Att rehabiliteringen gått så pass bra är tack vare min envishet. Jag är grymt envis – och det har bara blivit värre.”

Emma Jönsson